De senaste två veckorna har Fosfor haft internationellt besök i form av Marieke van den Brink, forskare vid Institute for Management Research, Radbound University Nijmegen i Holland. Marieke har framför allt suttit och skrivit på en ansökan, men hon har också haft möten och hållit presentationer. I går presenterade hon sin avhandling på ett av Indeks högre seminarium. Mycket spännande och aktuell med tanke på uppdraget som Delegationen för Jämställdhet i Högskolan har fått av regeringen (läs mer om DJ i det här inlägget). Avhandlingen handlar om rekrytering av professorer i Holland. De riktlinjer som universiteten säger sig följa i samband med dessa processer visade sig vara en väl etablerad föreställning snarare än faktisk verklighet.
Trots att alla tjänster ska utlysas offentligt, tillsattes merparten tjänster (64 procent) genom ”handplockning”. Trots att alla bedömningskommittéerna – de 5-9 personer som bedömde kandidaterna och fattade beslut om vem som skall erbjudas tjänsten – ska ha minst en kvinnlig ledamot, bestod 44 procent av alla kommittéer av enbart män. Tillvägagångssättet var med andra ord inte speciellt professionellt. Mariekes informanter (ledamöter i bedömningskommittéerna) menade trots allt att systemet som sådant var helt objektivt och neutralt eftersom de själva förkroppsligade meritokratin: ”I know an excellent researcher, when I see one!”
Parallellerna till Charlotte Holgerssons avhandling om VD-rekrytering, där hon bland annat intervjuade styrelseordförande, är slående (läs mer om Charlottes forskning i det här inlägget). I Charlottes avhandling blev det också tydligt hur urvalskriterierna omförhandlades för att passa ”rätt” kandidat. Hos rätt kandidat kunde svagheter förvandlas till styrkor. Samtidigt som branscherfarenhet var ett måste i ett inledande skede av urvalsprocessen, blev avsaknaden av branscherfarenhet en tillgång hos “rätt” kandidat: ”någon som kan se med nya, fräscha ögon på vår verksamhet – det är precis vad vi behöver i detta skede”. Eller så var man säker på att bristerna var övergående – han skulle lära sig snabbt. Dessutom hade han ju styrelsens stöd – de kunde kompensera för det han inledningsvis saknade…
Vill du höra Marieke själv berätta om sin spännande studie kan du titta på den här filmen:
När får vi en motsvarande studie av svenska tjänstetillsättningar? På många håll i den svenska akademin sker liknande regelbrott, vilket många har erfarenhet av, men av någon för mig okänd anledning talar vi sällan om detta. Vid flera tillfällen har frågan väckts av enskilda medlemmar i SULF:s tidning, (SULF organiserar Sveriges universitetslärare) men de har inte blivit någon diskussion. Det antyder att det är känsligt.
Ett intressant kännetecken för de svenska universiteten är att mobiliteten är låg. Det betyder att många som doktorerar vid en institution senare blir lektorer vid samma institution. Det brukar uttryckas som att det alltid är “hemmalaget som vinner”, alltså, av någon anledning gör granskarna påfallande ofta den bedömningen att den av alla sökande som redan finns vid institutionen, eller nyligen har funnits där, är mest meriterad, trots att han eller hon kan vara relativt ung och oerfaren. Bedömningsprocessen följer utåt sett regelverken, men uppenbarligen finns en parallell informell process. Exakt hur detta går till vore intressant om någon ville studera.